Descartes_mind_and_body

Dualism, relativitet och tanke.

Det finns en dualism i livet som vi allt för ofta glömmer. Alla ting hålls ihop i denna tvådelade världsuppfattning. Fast ju mer man dividerar dualism, desto mer ser man att det finns en enighet i begreppet. Låt mig förklara. Dualism innebär att det finns två motparter. Det jag syftar på är, mörker/ljus, lidande/njutning, upp/ner, varmt/kallt, framtid/dåtid, yin/yang, materia/ickemateria, kärlek/hat, död/liv och många många mer.  Det verkar finnas en motpart till allt som finns. Ett annat begrepp är relativitet. Relativiteten är skillnaden mellan två punkter/motpoler, eller skillnaden mellan ett objekt och två punkter. Låt nu säga att människan är objektet, så levern den i den relativa sfären där motpoler existerar. Om inte dualismen finns, kan inte relativiteten upplevas. Detta betyder att mörker inte kan upplevas, såtillvida inte ljuset existerar och visar skillnaden på mörker och ljus. På samma sätt kan inte njutning upplevas, om vi inte vet vad avsaknad av njutning är. Jag tycker mig således se en helig koppling mellan motpolerna. Detta innebär egentligen, att om vi inte kan uppleva det som är död, kan vi inte uppleva det som är liv. Döden och livet är alltså minst lika viktiga. Liksom smärtan och njutningen, kärleken och hatet. På samma grund kan heller inte respektive motpart existera i sig själva. Inget liv utan död, ingen död utan liv. På det sättet är både upplevelsen och existensen beroende av denna dualism och därmed lika viktiga.

Är man lite finurlig här kan man ställa frågor som slutligen blir mycket svåra att svara på, men jag ställer dem ändå. Är det så att vi måste utsättas för smärta, olycka och hat, för att kunna uppleva njutning, lycka och kärlek? Är det så att det behövs en viss mängd krig i delar av världen, för att vi i andra delar ska uppleva fred?

Man kan skapa fråga efter fråga som berör både hemska och vackra ting, men vad jag vill komma fram till är att jag tror att vi har fler svar på frågorna än vad vi kanske vågar tro.

I de sällsamma tingen vi upplever, göms svaren på de svåraste frågorna. Först och främst. Allt är inte svart och vitt. Allt vi upplever ligger på den relativa skalan mellan två motpoler. Och då väldigt sällan helt i ena änden. Det handlar om att på ett sätt kanske förstå den relativa skalan och röra oss mot den motpol vi önskar.  Och det första i steget att komma någon vart är att veta VAR man är. Och vill man utvecklas måste man veta VEM man är. När du vet detta kan du placera dig själv i relativa sfären och hitta riktningen mycket enklare.

Om jag ställer frågan till dig, Vem är du? Sedan får du en ny fråga; Varifrån kommer du? Båda dessa frågor avser ge dig möjligheten att fundera över dessa saker. Och du behöver faktiskt inte färdas någonstans eller gräva djupt, för sanningen har du med dig.

För att då svara på frågan om man måste uppleva smärta för att uppleva njutning, så tror jag svaret till STÖRRE del är NEJ. För i vår relativa sfär så har vi lagt till en dimension. Tanken. I tanken kan du röra dig fritt genom tid och rum. Din kropp behöver således inte uppleva smärta för att veta hur den är. Du kan tänka dig till det. På samma sätt som du kan tänka dig hat och krig. Så jag korrigerar mig själv. Du kan uppleva liv, om du kan tänka dig död. Du kan uppleva njutning, om du kan tänka dig smärta.

Kommentera